I denna text kommer metakognitiv terapis implikationer för prokrastinering att diskuteras. Ämnet är relativt outforskat, men det finns en intressant vetenskaplig studie på ämnet. Första delen av texten kommer att gå igenom denna och ligga på något mer detaljerad nivå – andra delen av texten kommer att förenkla resultaten och diskutera MCT:s potential för behandling av prokrastinering. Detta kommer slutligen att illustreras med en dialog mellan terapeut och fiktiv patient som söker hjälp för oro, nedstämdhet och prokrastinering.
Prokrastinering – vad är det?
Prokrastinering definieras som ”uppskjutande av startande eller slutförande av en uppgift” i den studien som presenteras i nästa stycke. Andra forskare anser även att prokrastinering är ett slags försök att reglera negativa känslor, det vill säga att man tillfälligt reglerar ner sin ångest som väcks av en viss uppgift genom att skjuta på den.
Kan MCT hjälpa oss förstå prokrastinering? Genomgång av vetenskaplig studie
En brittisk- italiensk studie från 2017 ville undersöka hur prokrastinering för att bättre förstå det, och ansatsen var att studera hur prokrastinering förhöll sig till andra tankar, känslor och beteenden. Författarna till studien ställde upp ett antal hypoteser som de testade genom att låta 305 personer svara på en enkät. Hypoteserna var:
Det var vanligare att prokrastinera, både medvetet och omedvetet, bland personer med mer depressivitet och nedstämdhet.
Att oroa sig över uppgifter som man vet att man måste göra kan göra en orolig och nedstämd, vilket kan hänga samman med att oroa sig eller grubbla. Dessa tankeprocesser stjäl energi från uppgiften och ökar risken att man prokrastinerar.
Personer som prokrastinerar verkar ha både positiva och negativa meta-antaganden om prokrastinering,
Exempel på ett positivt meta-antagande skulle vara ”att skjuta upp gör att jag omedvetet bearbetar problemet och kommer fram till nya lösningar”
Exempel på ett negativt meta-antagande är: ”jag vet att det är dåligt att skjuta upp, men jag har ingen kontroll över det”.
Samtliga av de ovanstående hypoteserna fick stöd av data från enkäterna. I nästa stycke kommer dessa resultat att förklaras, och deras relevans för potentiell behandling att diskuteras.
Kortfattat - hur kan MCT hjälpa?
Sammanfattar vi studiens resultat ytterligare ser det alltså ut som att en preliminär behandling för att minska prokrastinering behöver ha verktyg för att:
1. Arbete med nedstämdhet
2. Arbete med grubblande/oro/distraktion
3. Arbete med meta-antaganden om prokrastinering.
Inom MCT-teori dras redan tydliga paralleller mellan nedstämdhet och grubblande, något vi skrivit om här och här. Skulle man kunna kombinera behandling av detta med behandling av distraktion som copingstrategi samt synliggöra och utmana problematiska meta-antaganden om prokrastinering ser prognosen, åtminstone i teorin, hoppfull ut.
Hur kan det låta?
Nedan följer en fiktiv dialog på hur man inom MCT hade kunnat jobba med detta. Dialogen börjar efter att terapeut (T) och patient (P) har gjort en initial fallformulering och bestämt sig för att jobba med patientens grubblande, oroade och prokrastinering, och den nedstämdhet och ångest som därav följer:
T: Okej, så det verkar som att några av dina problem är oro och nedstämdhet, och att du när du är nedstämd hamnar i en jobbig loop mellan att oroa dig för uppgifter du inte gjort, få ångest, skjuta upp själva uppgifterna och distrahera dig för att få bukt med ångesten, men sedan bli nedstämd när du fastnar i tankar om att inte få någonting gjort. Är det en ok sammanfattning av det du berättat för mig?
P: Ja det är så det är.
T: Jag skulle också vilja fråga dig en annan sak. Att skjuta upp saker, eller att fastna i tankar om att inte åstadkomma nog, eller tankar om hur mycket arbete du har framför dig - är det någonting du upplever att du kan välja, eller känns det okontrollerbart?
P: Vad menar du?
T: Om du får en tanke som “jag är så dålig, jag har inte gjort det jag ska idag”, upplever du att det går att bara notera den utan att bearbeta den, eller känns det som att man sugs in och börjar analysera den eller komma på lösningar till hur man ska försöka bättra sig?
P: Det senare, definitivt. Jag tror att jag går in i många såna tankar automatiskt.
T: Okej, vad bra att vi kan lägga märke till det. Och känns även uppskjutande som någonting utanför din kontroll eller som något du kan styra?
P: Kanske lite mer som något jag kan styra men ändå väldigt mycket som något som bara händer.
T: Ok, så om jag sa “jag kan inte kontrollera om jag skjuter upp saker eller ej”, hur mycket skulle du skatta att du håller med, från 0% till 100%.
P: Kanske 80%?
T: 80%, vi skriver ner det. Och “mitt grubblande/oroande är okontrollerbart”?
P: 100%
T: 80% respektive 100%, vi skriver ner det. Har du några andra tankar om prokrastinerande? Känns det som att det förutom de här negativa sidorna vi diskuterat kan vara hjälpsamt på något sätt?
P: Nu när du säger det - ibland känns det som att jag löser vissa problem bättre när jag låter dem ligga ett tag.
T: Som att de ligger där och jobbar i bakgrunden?
P: Ja men typ, det kanske låter dumt? Jag läste någonstans att vi löser många problem omedvetet medan vi gör annat…
T: Det låter inte alls dumt, så det finns tankar av typen “att jag prokrastinerar en uppgift kan göra att min hjärna kommer på kreativa lösningar jag inte kunnat tänka mig till”?
P: Ja absolut, något sånt.
T: Hur många procent håller du med om den tanken?
P: Ja men… 60-70% kanske.
T: Vi skriver ner det med. Så sammanfattningsvis känns oro och grubblande helt okontrollerbart, prokrastinering 80% okontrollerbart men samtidigt 60-70% som någonting som kan hjälpa en lösa problem?
P: Nu när du säger det så… jag har inte sett det så innan.
T: Hur då?
P: Jo men att jag kanske både tror att det är bra men också dåligt
T: Det väcker ju en fråga: antingen är uppskjutande okontrollerbart, eller så finns det andra sätt att se på det, kanske att man ibland är delad kring om prokrastinering är bra eller dåligt?
P: Antar det
T: Vi kan absolut återkomma till det. Men om du skulle upptäcka att prokrastinering var någonting man kunde välja att göra mindre av - hade det varit hjälpsamt?
P: Absolut.
T: Och visst var det så att du ibland prokrastinerar när du oroat dig för en uppgift, och distraherar dig som ett sätt att sänka ångest och få bort jobbiga tankar?
P: Exakt
T: Så om vi leker med tanken på att vi skulle kunna jobba med oro och grubblande, och att du skulle upptäcka att de inte är 100% okontrollerbara, hade det hjälpt dig?
P: Mycket
T: Hur?
P: Jo men jag hade ju kunnat göra annat än att gå in i mina orostankar, inte haft lika mycket ångest, och då hade jag inte behövt skjuta upp och distrahera mig lika mycket. Då hade jag kanske inte känt mig lika dålig heller.
T: Okej, ska vi se om vi kan arbeta på det tillsammans?
P: Ja
T: Då tänker jag att vi börjar med en övning för att undersöka om det finns alternativa sätt att hantera tankar än att oroa sig eller grubbla över dem…
(här kanske terapeuten förmodligen göra en övning i detached mindfulness, vi har skrivit en bloggtext i dialogform om hur en sådan övning kan gå till här)
Avslutning och sammanfattning
Forskningsstödet för MCT mot prokrastinering är långtifrån lika robust som för behandling av ångest och depression. Denna texts syfte har varit att i första hand sammanfatta en av få studier som gjorts på ämnet, och utifrån MCT-teori illustrera hur en behandlingsdialog skulle låta. Utifrån de fynd som ovanstående studie visade verkar det finnas betydelsefulla länkar mellan prokrastinering, oro/grubblande/nedstämdhet och meta-antaganden om prokrastinering. Förhoppningsvis får vi i framtiden ännu fler studier som stödjer och fördjupar dessa samband för att låta oss förstå hur MCT skulle kunna hjälpa personer med detta vanliga problem.
Comments